Patientfokus på Sahlgrenskas dagar i Göteborg
Nu är jag hemkommen efter ett par intensiva dagar i Göteborg. Igår tog jag det lugnt och återhämtade mig, men nu är jag redo att dela med mig av vad som har varit mina största och häftigaste föreläsningar hittills.
För några månader sedan fick jag inbjudan att prata på Sahlgrenska Universitetssjukhus internkonferens: Kvalitetsdagarna. Det är ett årligt event där sjukhuset vill stärka och inspirera sina medarbetare. Varje år försöker de lyfta patientens perspektiv och röst, och i år var det min tur. Fokus skulle inte bara ligga på min typ 1 diabetes, utan på det faktum att jag lever med mer än en kronisk diagnos och hur mina erfarenheter av vården ser ut. Tema: "Se personen bakom patienten!".
En superhäftig uppgift, jag har varit taggad sååå länge!
I måndags tog jag mig till Göteborg och checkade in på mitt hotell. Så fort jag kom innanför dörren plockade jag upp mina manuskort och fortsatte öva. Aldrig har jag övat så mycket manus som inför det här. I publiken skulle det sitta ca 900 personer per dag - så 1800 personer totalt. Även om jag har föreläst mycket så är det definitivt bland de största publiksiffrorna någonsin. Om man inte räknar radio och TV, då.. men det är inte samma sak. Jag ville iallafall göra det mesta möjliga av de 25 minuter jag hade på scen; fylla varenda minut med viktiga budskap.
På tisdag morgon tog jag mig till Svenska Mässan för soundcheck kl 07.00. Det kändes som att jag skulle uppträda under Melodifestivalen när jag såg storleken på scenen! Så. Himla. Häftigt.
Mitt föreläsningspass var det första för dagen - så efter att den duktige moderatorn, Younis Khalid, välkomnat alla och sjukhusets ledning fått göra detsamma - gick jag upp. Väl på scenen lät jag manuskorten vara och pratade från hjärtat, nu satt allt jag ville säga som en sten.
Den här bilden fångade jag upp från Twitter, som någon i publiken hade lagt upp; tack! Liten Sia, stor scen...
Jag pratade om min sjukdomshistoria (typ 1 diabetes år 2008 och ulcerös kolit år 2013), hur livet påverkas av detta och vad det innebär att faktiska vara sjuk för livet. Jag poängterade också hur viktigt mötet mellan vården och patienten är, och lämnade en liten önskelista på hur dessa kunde förbättras. Avslutningsvis berättade jag anledningen till att jag gör det jag gör; att jag vill se en förändring i samhället. Men också att jag faktiskt är tacksam för de egenskaper som mina sjukdomar har gett mig genom åren. Och de möjligheter de har inneburit.
Efter de 25 minuterna hade passerat klev Younis upp och ställde lite frågor från publiken.
Att hålla koll på blodsockret under en sådan här dag är allt annat än lätt..! Jag vill aldrig riskera att bli låg på scen, så jag försöker medvetet lägga mig lite högre. Men sedan kan adrenalinet skjuta iväg det ytterligare. Och (detta kanske jag inte är ensam om?) nervositet tycker jag kan kännas ganska likt början av en känning. Så sådana här dagar är jag extra tacksam för min CGM som håller koll och larmar - så kan jag fokusera på mitt jobb!
Utöver min föreläsning fick publiken lyssna till ytterligare en gästföreläsning från en läkare och cancerpatient (upplyftande och inspirerande!), en chefsläkare som talade om vikten av närvarande chefer och att våga tänka nytt (superbra!), en beteendevetare som talade om hur man kan tänka kring omställningar i större organisationer (Jesper Hök, look him up!), samt nio presentationer av projekt som drivits på sjukhuset där alla tävlade om det s.k. Kvalitetspriset. Jag trodde verkligen inte att jag skulle förstå något av de presentationerna, eftersom jag inte har någon medicinsk utbildning. Men de hade väldigt pedagogiska upplägg, så till och med jag förstod - och VILKA bra projekt som drivs av och på SU..!
På tisdagskvällen kom mina två favoriter till Göteborg för att lyssna på min andra gästföreläsning på onsdagen. Så mysigt!
Redo för uppträdande nummer 2! Jag och Calle skrattade högt när vi såg hur likt jag hade klätt mig jämfört med bilden på mig.. Oh well.
Även andra föreläsningen gick bra, men jag var nog än mer nervös eftersom jag hade nära och kära i publiken. Min fina Calle. Men också min nära vän Oscar - och min tidigare (och världens bästa!) diabetessköterska Ulrika satt med. Jag vare så glad att de var där - och de verkade tycka detsamma :-)
Nu har jag som sagt landat tillbaka hemma igen, och är så nöjd. Det gick som jag ville, presentationens budskap togs emot väl, och jag är en fantastisk erfarenhet rikare.
Tusen tack för att ni bjud in mig, Sahlgrenska!
Blodsocker i skrivande stund: 10,5 mmol/liter.