diabetesia.se

Tänk dig att du jobbar dag och natt. Aldrig får du vila och aldrig någon semester. Och inte betalt heller för den delen. Det finns dagar när du vill ge upp, och säga upp dig. Men inte heller det kan du göra.

Lite så är det att leva med typ 1-diabetes, eller att ta hand om någon som lever med det. Sådan är min vardag, och jag delar den med många i vårt avlånga land. Några av dem är Linda och hennes två barn. Linda är frånskild och sedan år 2013 har det varit tufft hemma – både ekonomiskt och med de två typ ettorna i familjen. Hon pratade med sin läkare om att få hjälp, kom inte riktigt någon vart.

Barnen är bägge två i tonåren, och deras HbA1c-värden (långtidsvärden) har ansetts vara för höga, och därför riskerar nu Linda att bli av med vården. Om två dagar ska hon till förvaltningsrätten och få reda på om hon får behålla sina barn.

När jag läste detta var min första tanke: "Va?". Och nästa: "Varför tas sådana här beslut baserat på en siffra som säger så lite som HbA1c?", och därefter: "HUR skulle barnen må bättre av att bli av med sin mamma?". Vilken tonåring har inte svårt att acceptera sin sjukdom? Vilken tonåring vill inte då och då strunta i allt vad vård heter? Och vilken tonåring har inte hormoner vilt härjandes i kroppen som kan påverka diabetesen oerhört mycket? Så mycket frågetecken och sådan chock. Är det såhär vårt samhälle ska fungera?

Förra året var det uppe till diskussion att den äldste sonen, då 15 år, skulle läggas in. Det var föräldrarna med på, men i sista stund ändrade sig läkaren och gjorde en anmälan istället – utan att diskutera det med Linda först.

Linda berättar: "Socialen ville då att barnen skulle omhändertas enligt LVU eftersom vi inte kunde få ner deras värden. Det slutade med att advokaten vi hade då fick dem att gå med på att testa med en hemterapeut – som var det enda i lösningsväg de erbjöd. Vi gjorde så i över ett halvår. Vi gjorde matlistor och städschema. Jag fick inte 15-åringen att medverka och värdena blev inte sämre men inte heller så mycket bättre. I januari så hade barnen i alla fall fått bättre HbA1c. Läkaren tyckte dock att den äldsta hade för många låga värden. Så då anmälde hon det till socialen, som i sin tur öppnade upp utredningen igen."

Barnens HbA1c-värden har sjunkit och stigit. Den ena är kräsen med maten och vill inte att föräldrarna ska lägga sig i så mycket. Linda sover knappt om nätterna för att hon är uppe och kollar dem.

"Jag förstår inte hur det kan ses som att vi inte sköter dem. Jag känner mig som världens sämsta förälder, trots att jag vet att jag gör allt jag kan!", säger Linda.  

Första instansen på socialutskottet i kommunen bifallde socialens begäran om LVU. Linda har överklagat till förvaltningsrätten och dit ska de på fredag. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Kommentera, dela, och sprid detta. Kanske kan vi vara med och påverka. Tryck på hjärtat härunder för att skicka inlägget upp i rampljuset.

Att leva med diabetes, antingen själv eller genom en anhörig, är utmattande. Linda ska inte behöva kämpa ensam. Och barnen ska inte behöva vara utan sin mamma.