diabetesia.se

Jag heter Ida Andersson och är 24 år. Jag flyttade nyligen till västkusten med min sambo Andreas. Jag jobbar som fritidspedagog och det är ett yrke som jag verkligen älskar! Att få leka, busa, pyssla och vara kreativ med barnen hela dagarna passar mig som handen i handsken. Men samtidigt är det ett stort ansvar, att se till alla olika individer och att hjälpa dem att utvecklas till ansvarstagande och bra ungdomar och vuxna så att de klarar sig på egna ben ute i stora vuxenvärlden. Det är ett så oerhört givande och betydelsefullt yrke. Men nog om det. 

Jag vill dela med mig av min mörkaste tid i mitt diabetesliv, min revolt mot sjukdomen. Jag fick diabetes strax innan jag fyllde 9 år (min födelsedag var dagen då jag fick åka hem efter 3 veckor på sjukhus). Allt var så väldigt omtumlande för en snart 9-årig flicka, men nu i efterhand så är det ändå inte så mycket av det dåliga jag minns från sjukhustiden. Självklart var jag rädd och tyckte inte om att helt plötsligt behöva sticka mig till höger och vänster hela tiden. Mycket var tack vare min lustigkurre till pappa.  

Han såg till att jag och alla i min närhet fick en rolig tid. Det mest roliga jag minns att han gjorde var när han skulle hjälpa min mamma med injektionsövningen de skulle ha. Hon satt där med en apelsin i handen och gillade det inte, spruträdd som hon var. Men pappa tyckte inte att en apelsin var ett bra substitut för mig utan sa till henne att hon kunde sticka honom i magen. Absolut inte. Han grabbade då tag i ett gäng engångssprutor, stack in dem lite här och var i magen och började dansa runt i rummet samtidigt som en sköterska kommer in i rummet. Jag undrar så vad hon tänkte om familjen Andersson då!  

Så min första tid flöt på väldigt bra. Jag hade bra folk omkring mig som undrade nyfiket och som tog till sig vad vi lärde dem, både barn och vuxna (för det mesta i alla fall). Men så blev jag tonåring och var tvungen att börja ta hand om mig själv och jag tappade all motivation när mina föräldrar släppte taget. Jag har aldrig dolt eller nekat att jag har diabetes för min omgivning, men under högstadie- och gymnasietiden levde jag i förnekelse. Jag lät mig aldrig må riktigt dåligt, men jag slutade ta måltidsdoser med pumpen (hade bara igång basaldoserna, som var ganska höga) och slutade sticka mig i fingrarna (om jag nu inte kände mig hög eller låg – då kollade jag). Jag skäms även över att jag inte sa sanningen till min diabetessköterska på mina kontroller, utan jag sa att jag tog mina doser och hade koll på blodsockret. Något som är så himla dumt att göra. Det är jag som blir lidande... Mitt hba1c låg dock aldrig riktigt dåligt, vilket inte heller hjälpte mig att komma ur cirkeln jag hamnat i.  

Jag ville låtsas som att jag var så kallat ”normal” (jag kan inte med det ordet), jag ville inte behöva tänka eller kämpa mer i matsalen eller i livet mer än mina kompisar. Var det för mycket begärt? Dock får man det alltid i nacken själv. Om jag är nonchalant (men inte hemlighetsfull – alla visste om min diabetes!) vem tar då hand om mig om det skulle hända något? Hur ska folk då lära sig? Hur ska folk då se hur många vi egentligen är, om vi håller oss gömda? 

Vi har alla dåliga dagar eller perioder. Se inte det som något nedslag. Se det som en lärdom, något att jobba på. Vi är alla bara människor – diabetiker eller inte! 

Tack för att ni orkat läsa :) Ta hand om er! 

Over and out /Ida