diabetesia.se

Ni vet den där känslan när sommarlovet närmar sig? När den efterlängtade familjesemestern bara är några dagar bort? När arbetsuppgifterna sinar eller sista provet är skrivet? Det måste ju vara bland de bästa känslorna som finns. När man kan börja räkna ner dagarna, packa väskorna och avbeställa morgontidningen.

 

Den känslan får man aldrig uppleva när det kommer till diabetesvård. Det finns inget datum att längta till, då allt tar en paus. Diabetes tar inte semester, aldrig någonsin. Inte ens för en kväll.

 

Jag minns när jag först skaffade pump, och var nitiskt noga med att alltid byta infusionssetet vid exakt samma tid var tredje dag. Ville inte misslyckas med en minut. Och det gjorde jag inte heller, jag planerade in hela min tillvaro efter tidpunkten då nålen skulle bytas ut. Men lika väl som jag minns detta, minns jag den dag då jag insåg att detta eviga planerande och bytande inte skulle få ett slut. Att jag klarade av att hålla mig på minuten i flera veckor, skulle inte innebära att jag belönades med en medalj. Sjukdomen skulle inte bli lättare, snarare tvärtom. 

 

Idag är det en vana. Byter infusionsset och CGM-sensor gör jag per automatik, på samma sätt som jag borstar tänderna morgon och kväll eller äter frukost på morgonen - det sitter i ryggmärgen. Och jag är otrolitg tacksam för tekniken och att det ändå bara är var tredje dag det handlar om. Men ibland kommer det över mig ändå. Insikten om att det inte handlar om tre veckor, ett halvår eller ens ett år. Att planera, injicera, sticka, testa, räkna, äta, korrigera, utvärdera... Det är en evighetsmaskin.

 

Som jag önskar att en gång under min livstid kunna få ta semester! Från allt, men främst min diabetes. Ha något att se fram emot, ett datum då alla spänningar släpper och stressen försvinner. Då alla orosmoment för låga värden eller framtida komplikationer är som bortblåsta. Då jag kan hoppa på ett flyg och bara åka. Inte tänka på alla mojänger och makapärer, kunna äta vad jag vill och sova utan bekymmer.

 

Men det är tufft. Den dagen är långt borta. Pengar behövs för att forskningen ska gå framåt. Och forskningen behövs om letandet efter ett botemedel ska gå framåt. Kanske kan du avvara en kaffe i månaden och skänka de slantarna till diabtesforskningen? Kanske mår du lika bra utan den där sista ölen på krogen, och kan lägga de pengarna på forskning?

 

 

För att vara helt ärlig så gör det mig inget om jag inte blir frisk. Visst, det är min högsta önskan i livet ur ett rent egoistiskt perspektiv. Men det viktigaste är ändå att förhindra att fler drabbas. Att kanske kunna rädda de som just fått sin diagnos. Att sprida vården över världen. Idag är diabetes en omfattande dödsorsak i flera länder. Jag skulle gärna se att pengarna i första hand gick dit. Jag överlever, jag vet hur jag ska sköta mig. Det sitter i benmärgen.

 

 

 

____________________________________________

 

Blodsocker i skrivande stund: 10,9 mmol/liter.