Här står jag naken
Här står jag naken. På en stor scen, inför en enorm publik. Varenda fel, varenda skavank, varenda misstag syns. Varje rörelse jag gör noteras, utvärderas. Varje steg jag tar ekar i vad som verkar vara en evighet. Och det finns ingen nödutgång som kan ta mig långt bort från rampljuset.
Precis så känns det de dagar då min diabetes inte samarbetar. Jag står naken på scenen, och min sjukdom sitter i publiken. Noterar. Utvärderar. Studerar. Kritiserar.
Varje misstag jag gör bestraffas med burop och anklagelser. Tomater kastas och jag vill bara sjunka igenom marken. Men det finns ingen nödutgång. Allt jag kan göra är att stirra ner i marken, bita mig i läppen, fokusera om, ta ett djupt andetag och göra ett nytt försök. Allt med förhoppningen om att få publiken att applådera, om så än bara för en kort stund.
Samtidigt vet jag att ett dåligt framträdande idag kommer ge dåliga recensioner imorgon. Flera dåliga recensioner innebär döden för vilken skicklig artist som helst. På samma sätt ger flera medicinska misstag upphov till långdragna - och ibland dödliga - komplikationer för mig som diabetiker.
Att leva med typ 1-diabetes är inget lätt liv.
Föreställ er scenen, nakenheten, den konstanta utvärderingen och kritiseringen, det överhängande hotet om karriärsdöd. Och tänk er sedan att det skulle vara ett kroniskt scenario. Ingen paus, ingen semester, ingen vila.
Hej, och välkommen till mitt liv.
_______________________________________________
Blodsocker i skrivande stund: 6,6 mmol/liter.