Evig respekt för alla diabetesföräldrar
Jag fick min typ 1-diabetesdiagnos när jag var femton år gammal. Det är en svår ålder att drabbas av en sådan livsomställning. Man tror sig vara vuxen nog att bryta sig fri, men så dras man tillbaka till att vara beroende av stöd och hjälp från sina föräldrar. Mina föräldrar har alltid varit helt fantastiska som stöttepelare i mitt liv.
Jag har alltid haft en oerhörd respekt för de föräldrar som har barn som lever med denna diagnos. Oavsett vilken ålder barnen drabbas i, så innebär det en stor omställning för hela familjen. Vakna nätter, ständig oro, ångest och en önskan om att kunna ta diagnosen själv för att hjälpa barnet.
Jag har alltid haft en respekt, men nog aldrig riktigt förstått. Och det kommer jag nog aldrig heller göra - hoppas jag. Jag hoppas självfallet att mina eventuella framtida barn ska slippa dras med samma sjukdom som jag.
För knappt två veckor sedan hämtade vi hem vår hundvalp - Bolus. Vi döpte honom efter insulindosering för pumpanvändare - eftersom han på samma sätt som insulin kommer hålla oss levande. Och vi är helt försälskade. Vilken liten kille! Min sambo har haft hund förut, men själv är jag en riktig gröngöling. Och det är verkligen helt fantastiskt, allt som oftast. Han är en gosig, levande värmedyna - men tar också upp mycket av vår tid och energi.
Jag ska inte på något sätt jämföra att ha en hundvalp med att ha ett barn - än mindre ett barn med diabetes - men jag har under de här veckorna fått ett nytt perspektiv på livet. Nu handlar det inte längre bara om att ta hand om mig själv, min hälsa, mitt jobb, min lägenhet... nu handlar det om att ta hand om Bolus. Gå ut med honom femtioelva gånger om dagen, mata, busa, upp på natten, torka kiss och bajs inomhus, och aldrig ha en lugn stund för sig själv.
Jag. Är. Så. Oerhört. Trött.
Då går mina tankar till de föräldrar till barn som lever med diabetes. Som kanske har flera barn med diabetes. Och utöver det har de egna liv, jobb, hobbys, partners, åtaganden... Som bara längtar efter en hel natts sömn, men även om det skulle hända - inte kommer ifrån oron och tankarna på framtiden. Aldrig får en paus. Inte riktigt kan se mållinjen.
Bolus sitter och buffar på mig med nosen nu. Slickar lite på datorskärmen. Han vill nog ut i regnet och leka. Nu ska jag stänga igen laptopen, pussa lite på honom och gå ut en sväng. Samtidigt skickar jag ett par SMS fulla med röda hjärtan till mamma och pappa - för allt jobb de har gjort och gör med mig.
Jag kommer vara för evigt tacksam, och jag kommer ha evig respekt.
_____________________________________________
Blodsocker i skrivande stund: 10,4 mmol/liter.
Åh vilket bra inlägg! Jag har själv 2 barn med diabetes sedan 3 och 4 år tillbaka. Dom är nu 9år och 15år och hjälp vad vi tampas! Vi vakar, är oroliga, vänder ut och in på oss själva för att dom ska få så bra förutsättningar som möjligt. Samtidigt försöker jag och min man hålla ihop familjen, oss själva, varandra och dessutom jobb på det. Jag är utbränd och sjukskriven på 50% och min man är inte långt ifrån samma öde känns det som. Det är inte lätt, men jag är så ofantligt tacksam över att jag har min man där. Vi är åtminstonde 2. Tack snälla du för att du belyser även oss föräldrar! Det betyder massor. All kärlek till dig!