diabetesia.se

Jag pratar med en duktig narkosläkare inför operation av min vänstra arm. En nerv som ligger i kläm har resulterat i två bortdomnade fingrar sedan några månader tillbaka. Det är dags att göra något innan skadorna riskerar att bli permanenta. Men först måste det stämmas av att alla andra sjukdomar och skador klarar en operation. Det ska ringas runt till ett halvt fotbollslag av läkare, och jag föreställer mig motvilligt hur mycket av min tid och energi detta kommer ta. Jag är van vid att behöva kämpa för min vård, men jag börjar ärligt talat bli ganska less på det. 

Då säger plötsligt läkaren framför mig att "Du, luta dig tillbaka. Jag fixar det här, och ringer dig när jag har pratat med alla dina läkare.". 

Wow. I mitt 23-åriga liv, varav åtta har spenderats mer eller mindre på sjukhus, har jag aldrig mötts av den vänligheten. Den servicen. Den medmänskligheten. Han kunde se uppgivenheten i mina ögon, och tolkade mitt sneda leende helt rätt. Han kunde inte föreställa sig, men han gjorde vad han kunde för att underlätta.

Små, underlättande gester i vardagen kan betyda hela världen för en kroniskt sjuk person. En helt vanlig dag kan innebära så många hinder, så mycket motstånd, så mycket som tär. 

Nej, jag kanske inte ser sjuk ut. Jag kämpar med alla medel jag har för att inte se sliten ut, för att slippa de sorgsna blickarna och för att slippa särbehandling. 

Nej, jag kanske inte ser sjuk ut. Jag må ha tre kroniska sjukdomar - men det betyder inte att jag på något vis är mindre kapabel än vilken frisk person som helst. 

Nej, jag kanske inte ser sjuk ut. Men den bittra sanningen är att jag ÄR det. Jag är så pass sjuk att jag inte kan räkna alla fel på två händer. Och ibland är det så skönt att mötas av en förstående och välmenande medmänniska. Ibland är det skönt att släppa ner garden och fasaden - och erkänna att livet verkligen är tufft.

Idag ringde narkosläkaren tillbaka med glädjande besked. Alla läkare var kontaktade och ombord. De gav grönt ljus. Operationen blir av.

Ibland ställer jag mig frågan varför jag gör det jag gör. Varför jag bloggar, Instagrammar och föreläser om min sjukdom. Om EN av mina sjukdomar, alltså. Typ 1-diabetes. En kan ju tycka att jag har tillräckligt att stå i med den ändå. Och visst - så är det. All tid jag lägger på mitt egenföretagande hade jag absolut kunna lägga på något annat. 

Men jag vet att jag inte är ensam. Jag vet att det finns så många där ute som känner som jag. Så många som ser friska ut, men som varje dag kämpar mot osynliga sjukdomar. Många är vi som stöttar varandra genom vardagen. Kan jag hjälpa, så vill jag göra det. 

Därför blev jag så oerhört glad när jag fick en förfrågan om att medverka i egenskap av patientrepresentant på en stor konferens för diabetessjuksköterskor. 

Jag skulle få bidra med min önskevision av framtidens diabetesvård. Dela med mig till de som gör ett sådant jättejobb med att ta hand om oss. Och nu närmar det sig. På onsdag ska jag få radda upp min lista och sedan hålla alla tummar för att delar av mina önskningar en dag slår in. 

Jo, att jag vill se fler som den fantastiske narkosläkaren. Vårdpersonal som ser människan bakom hälsodeklarationen. Som kan se att en lider även om det yttre spelar teater. Som lyfter en del av bördan från dennes axlar och gör sitt bästa för att hjälpa. 

Typ 1-diabetes är en diagnos som tyvärr sällan kommer ensam. Andra autoimmuna sjukdomar, följdsjukdomar, och inte minst psykiska åkommor är vanligare än många tror. Det är så viktigt att sjukvården kan koordinera en patients vård - oavsett om hen "bara" lider av en sjukdom eller ytterligare fem. 

Nej, jag kanske inte ser sjuk ut. Men det är jag. Jag kämpar och jag kommer aldrig ge upp. Det tillåter jag inte mig själv att göra. Jag tragglar vidare, för min egen och för mina likars skull. Tillsammans är vi så väldigt mycket starkare. 

__________________________________________________

Blodsocker i skrivande stund: 8,7 mmol/liter.