diabetesia.se

Att våga vara den man är är nog en av de största utmaningarna när man i vardagen slåss hejvilt med diverse ideal och visioner om hur saker och ting ska vara. Hur man ska se ut, hur man ska göra karriär, när man ska starta familj, var och hur man ska bo, vilka kläder av vilka designers man ska bära för att vara inne, och hur mycket man borde träna för att få en Jessica Alba-kropp. Eller en Ryan Gosling-kropp för den delen. Poängen är att vi inte i samma utsträckning som tidigare ges möjligheten att välja själva längre. Och det tycker jag är både läskigt, sorgligt och dumt. Vi håller på att utrota egenskaper som inte passar in, men med vilket mål i sikte? Ett samhälle där alla klär sig likadant, äter samma sak, kör samma bil, läser samma utbildning, får lika många och likadana barn som i sin tur sedan följer i exakt samma spår? Läskigt.

 

Det finns idag många diabetiker som inte än accepterat sitt tillstånd, som inte vill kännas vid sin sjukdom. En del skäms över att visa upp sina sprutor eller pump, som går in på toaletten när de ska ta insulin för att inte besvära sina klasskompisar eller arbetskamrater. Varför? Kanske för att dessa uttalat sig okänsligt som "Nej, men usch vad läskigt att du sticker dig!", eller som tycker att "Vadå kan du inte sköta din sjukdom lite diskret? Helst hemma!". Kanske. 

Jag har haft turen att än inte ha stött på oförstående medmänniskor med denna inställning, men har många gånger funderat på hur jag skulle ha kontrat efter ett sådant påhopp. "Jag beklagar att du tycker min behandling känns läskig, jag ska gå in på toaletten för din skull, absolut. Jag lovar att det inte ska hända igen, fixar du en ny bukspottskörtel till mig så har vi en deal?". Kanske. 

 

Alltför många gånger hörs skräckhistorier om diabetiker som bemötts illa. Dels i vardagen, men också under utekvällar på helger. Diabetiker som tas in för fyllebråk av polisen, när anledningen i själva verket inte alls är alkohol utan lågt blodsocker. Diabetiker som i klassrummen inte får tillåtelse att lämna sin bänk för att äta druvsocker, för "Här äts inte under lektionstid! Sköta din diabetes kan du göra på rasten!". Diabetiker som efter så många år av att ha varit just diabetiker, fortfarande ställer sig frågan "Varför jag?".

 

I början av året tog jag efter ordentlig eftertanke ett ganska stort beslut. Jag bokade tid, och tog mig iväg till en tatueringsstudio för att pränta in diabetes på min vänstra underarm. Nära handleden, eftersom det är där man ofta kollar pulsen om något skulle hända. Om jag någon gång skulle stöta på okunnighet. "Tänk efter ordentligt" sa mina vänner och min familj. "Du kommer ju ha den i resten av ditt liv!" sa de. Men det kan vara ett av de bästa beslut jag någonsin tagit. För trots att jag varken fick tid eller möjlighet att tänka min diabetes, är den ju likt tatueringen något jag kommer ha i resten av mitt liv.

 

Det är väl tillräckligt att vi ska behöva dras med en livslång sjukdom, inte ska vi behöva må socialt dåligt över det dessutom? Jag önskar samhället kunde sänka garden liten och låta folk vara folk. Och att folk i sin tur kunde sänka garden och se människan bakom blodsockermätandet och insulininjicerandet. Människan som faktiskt kan ta illa vid sig när ogenomtänkta grodor far ut genom deras munnar.

Jag säger inte att diabetikers skamkänslor och oförmåga till acceptans är ogrundade. Jag känner ofta samma sak. Men jag önskar av hela mitt hjärta att det inte skulle behöva vara så. Vi måste våga vara vi, och våga visa oss.

 

_________________________________________

 

Blodsocker i skrivande stund: 12,6 mmol/liter.