En diagnos för mycket
Såhär ser jag ut vissa dagar. Uppsnurrad i filtar och täcken och mjukiskläder. Nedbäddad i sängen och bortkopplad från omvärlden. Tittandes på någon serie som kan hålla tankarna borta från det som bara... inte... slutar... göra... ONT.
Jag fick ju typ 1-diabetes när jag var femton år, 2008. Det var en stor omställning och i många år försökte jag få in nya rutiner och vänja mig vid tanken.
År 2013 fick jag reda på, efter en ganska lång period av ont i magen och in-och-ut på akutmottagningar, att jag hade Ulcerös Kolit. En kronisk tarmsjukdom. I fem år har jag alltså levt med den nu, halva min "diabetestid". Allt som oftast stör den mig inte. Jag äter tabletter varje dag för att hjälpa kroppen på traven, och undviker gluten i stor utsträckning. Det är min behandling. Tills ett skov slår till. Ett skov är ett "anfall", då tarmen av någon anledning blir inflammerad och en intensiv smärta kan uppstå (åtminstone i mitt fall; precis som med diabetes är UK en väldigt individuell sjukdom).
Under ett skov gör kroppen ont. Det är inte glamouröst - men likväl nyttigt att prata om. Jag tar smärtstillande och försöker vila mycket. Blodsockret stiger av inflammationen (tror jag, utan att vara medicinskt kunnig..). Skulle de mediciner jag har inte hjälpa, då får jag börja med kortisontabletter - men det vet alla som lever med diabetes INTE är ett lockande alternativ. Då går blodsockret fullkomligt BANANAS.
Varför delar jag då med mig av detta? Jo,..
1) ...jag tycker att det ligger ganska lite fokus på dubbeldiagnoser i diabetesvärlden. Att leva med diabetes är en sak, och det är oerhört jobbigt många dagar. Men att leva med "dominodiagnoser" som jag kallar det, det kan i många fall vara värre. En sjukdom som påverkar nästa.
Tydligen är det vanligt att typ ettor drabbas av Ulcerös Kolit. Att en autoimmun sjukdom triggar utbrottet av en till, liksom. Kanske är det någon av mina läsare som också har erfarenhet av dubbel- eller trippeldiagnoser? Kommentera gärna!
2) ...det är en icke-glamourös sjukdom som det pratas väldigt lite om. En inflammation i tarmen är inte särskilt charmigt, nej, men likväl viktigt att det sprids information om. Många lider i tysthet av UK, Crohns, IBS eller någon annan tarmsjukdom - och de är ofta väldigt begränsande och smärtsamma. Det kan vara svårt att förklara för en vän, en kollega, en chef eller en partner vad det är som händer, och "Jag har ont i magen" täcker ofta inte in vad det är man går igenom. Kanske kan vi hjälpas åt att ha ihjäl tabun kring att prata om dessa sjukdomar?
3) ...med förhoppning om lite tålamod. Nu bråkar magen lite, och fram tills jag har fått hälsan under kontroll, kommer bloggen inte vara högprioriterad. Kanske får jag en massa inspiration och flyt i fingrarna, men jag vill inte lova något. Hälsan går alltid först.
Så länge finns jag, som vanligt, mer närvarande på Instagram (här!).
Men - tilläggas ska att jag sällan låter det stoppa mig. Jag låter vardagen rulla på i vanlig takt; ju mer "vanligt" jag kan leva, desto bättre.
Nu ska jag fälla ihop datorn, göra en kopp te och krypa ner i sängen. Imorgon är en ny, och förhoppningsvis bättre, dag. Ta hand om er, och era kroppar - tänk på att ni bara får en!
___________________________________________
Blodsocker i skrivande stund: 9,3 mmol/liter.
(För bättre kunskap och mindre tabu, genom att fler läser, tryck på hjärtat härunder!)
Har en dotter med högfuntionerande autism och diabetes typ 1, inte heller den bästa kombon. Hon känner alldrig av att hon är hög eller låg och hennes hjärna sorterar bort larmen från sensorn som skräpljud så hon hör dem inte...